Jag vet inte riktigt var jag ska börja...
för tre veckor sen kanske...
stämningen på jobbet började bli olidlig och jag och några jobbarkompisar gick till puben efter jobbet. Puben vi gick till är vårt andra vardagsrum, vilket innebär att vi beter oss ganska avslappnat. Jag lämnade plånboken på bordet, men när det var dags att gå hem låg den inte kvar där längre. Med korten spärrade gick jag och la mig, kramandes herr tygkanin.
Nästa dag. Stämningen på jobbet olidlig. Chefen körde ut oss från kontoret för ett hemligt telefonsamtal... som vi alla visste skulle ha stort inflytande på vår framtid. Dagen avslutades bra. Först yoga och sen ringde en kompis... skamset erkännandes att hon hittat min plånbok i sin väska. Hon hade lagt den där vid ett tillfälle då alla lämnat bordet. Kanon tyckte jag!
Följande dag berättade chefen om telefonsamtalet dagen innan. "Tyvärr vill inte finansiärerna betala för en doktorand längre. Jag kan ha kvar dig två, kanske tre månader till". (Det första kunde jag räkna ut var delvis lögn... särskilt "tyvärr"). Rakt i solarplexus!
Det hela tog sin lilla tid att sjunka in, men hela situationen kändes minst sagt overklig. Den här dagen slutade inte bra... jag hämtade ett glas vatten i köket, hoppade upp på sängen och stängde persiennen..... tappade balansen och föll bakåt... landade på vänsterhanden och var nöjd över att inte ha spillt en droppe vatten. Jag låg kvar på golvet en stund. Tog några klunkar vatten. Armen är av, det syns inte, men jag vet. Jag stoppade en Treo i resterande vatten och sov. När jag vaknade morgonen efter var armen fortfarande av... gick till jobbet. Vid lunchtid fick jag nog och en kollega körde mig till sjukhuset. Detta är en historia för sig... men jag blev kvar där i två nätter. Faktum är att det var ganska skönt.
Några dagar senare kraschade datorn... och jag var redo att kasta in handduken. Stannade hemma en vecka (nästan) under en filt, med ett gäng värktabletter och TV.
Nu försöker jag få ordning på allt. Det senaste på jobbfronten är att jag KANSKE får stanna i fem månader och ordna fortsatta PhD-studier någon annanstans... datorn är tillbaka... och armen är ok. Ja, vad säger man?
Inlägg
